Vattensporter kan man ägna sig åt över hela världen och alla gör det. Vi minns alla vår barndoms glädje över somrarna vid stranden. Ett kostnadsfritt nöje och så tillvida demokratiskt till sin natur. Alla oavsett status och ägodelar kan glädja sig åt vattnet. Till och med de allra fattigaste av världens barn kan svinga sig ut i vattnet från ett träd med hjälp av ett rep knutet till en gren och tjuta av glädje. Årligen vallfärdar folket till Ganges i Indien för den årliga reningens bad. Vatten, en gåva vi fått, en källa till glädje.

Men orosmomenten hopar sig. Även vattnen runtom i vår värld drabbas av girighetens följder. Smuts, olja och till och med kärnavfall från Fukushima fördärvar stora havsmassor och krymper livsrummet för djuren i havet och för oss alla. Det är en katastrof. En växande katastrof.

Många blundar för katastrofens faktum. Andra gör det inte. Uppfinningar och landvinningar görs för miljövårdande åtgärder. Det får vi vara tacksamma för. Men ska vi fortsättningsvis kunna glädjas åt vattnens alla fröjder måste vi alla bidra till att hålla haven och vattendragen rena. Så är det.

Det märkliga är att girigheten vet inga gränser. Röster har börjat höjas för att avgiftsbelägga vattnen, det ska inte längre vara tillgängligt för alla att dricka vatten. Man måste betala för sig. För de allra fattigaste av jordens befolkning innebär även den typen av girighet ytterligare en katastrof. Man skulle kunna tänka sig att ett sånt förslag kommer från någon som vill vårda sig om miljön men så är det inte. Det kommer från de rikaste av oss och därför förstår vi att det återigen är girigheten som talat.

För att rädda våra vatten och även fortsättningsvis kunna tjuta av glädje över alla dess fröjder måste vi alla dra vårt strå till stacken. Vad gäller girigheten har vi en gemensam fiende i den. Girigheten måste bekämpas på alla plan. Rena vatten är beroende av det.